Onsdag 10 maj - diagnos
Idag fick jag ett tungt besked, men som ändå var väntat och inte kom med någon stor överraskning. Jag har länge haft problem med värk och trötthet, och i december sökte jag tillslut för det på vårdcentralen. Därifrån blev jag remitterad till neurologen och dit var jag alltså idag äntligen.
Där träffade jag en läkare och vi pratade lite symptombild och han tittade på hur pass överrörlig jag var, och konstaterade med styrka av att många i min släkt har EDS att det faktiskt var så att även jag har det.
Borde jag bli glad när jag väntat så länge på ett svar, på ett ord för vad jag har för problem? Jag tycker det. Istället känner jag mig ledsen, för det blir som en dom över mig, att såhär som jag har det kommer det fortsätta vara, det kommer inte bli bättre när jag nu har en kronisk sjukdom. Jag kan trycka vissa drömmar så långt bak i medvetandet som möjligt så att jag helst glömmer dem, för det är ingen idé. Jag är sjuk och kommer fortsätta vara sjuk.