Nuläget
Allting tar sån tid med vården, vet inte hur länge jag kommer behöva vänta, vill ju ha svar helst igår.
Skolan klarar jag, men det är tungt. Trots att inriktningen jag läser är rätt lätt, inga tunga uppgifter nu sista terminen.
Jag försöker ibland göra lite mer, som att följa med barnen och svärföräldrarna till någon lekplats. Det har dock varenda gång gett bakslag men det går inte att veta innan. Måendet har sakta sakta blivit bättre och jag tänker att nån gång kommer jag förhoppningsvis
orka följa med till en lekplats utan att få PEM efteråt.
Alla symtom tyder på ME, men jag vill inte det. Jag vill få tillbaka min energi och orka som förr. Just nu måste jag hela tiden tänka på vad jag gör och hur jag ska tänka kring vilopauser. Nu orkar jag i alla fall köra bil igen nästan dagligen. Korta
sträckor men ändå. För två månader sedan orkade jag det inte alls utan att krascha efteråt.
Det har varit mycket senaste tiden. Sonen har fått sin npf-utredning som landade i en autismdiagnos. Som vi redan hade förstått, men nu finns det på papper. Dotterns tal kommer sakta men säkert igång mer, längtar tills det släpper. Om en månad fyller
hon tre år, och om tre månader fyller sonen 6 år. Tiden går fort.
Jag saknar att promenera och vara ute i naturen. Jag saknar att städa och plocka hemma och känna den där nöjda känslan när allt är rent och prydligt. Jag saknar att sjunga, dansa, leka och baka/laga mat och känna att energin finns kvar även efteråt.
Börjat bli stressad inför att utbildningen tar slut snart, hur blir ekonomin då? Kommer jag kunna arbeta? Visserligen blir jag något bättre med tiden (som det ser ut nu), men är det tillräckligt för att kunna arbeta?