Straif

Vi åt julmat hos svärföräldrarna och sedan åkte vi hit för att umgås och öppna paket. Redan då vi kom till dem så lånade jag deras säng och slocknade av utmattning. Morgonen hade varit full av intryck med gnälliga, trötta, ivriga barn. Tomten hade kommit under natten med paket och de ville såklart öppna dem på en gång. Speciellt minstingen. De fick ett varsitt paket på morgonen men resten skulle sparas till efter lunch. 

Jag, maken och svågern åkte hit före svärföräldrarna och barnen, och det var nog bra. Jag la mig i soffan under en filt medan de ordnade med lite fika och annat. Jag var helt slut efter lunchen redan då, men valde att vara uppe med de andra (om det räknas som "uppe" nedbäddad i soffan).

De andra kom hit och vi åt lite gott i väntan på tomten. Jag växlade mellan att ha öronproppar för att stänga ute ljud, och att vara utan för att kunna socialisera bättre. 

Under paketöppningen blev ljuden högre, och snabbt åkte öronpropparna in igen. Barnens glada ansikten var underbara att se och jag tog mig igenom öppnandet. Ville vara med, ville se vad de tyckte om sina presenter. Men när allt var klart så var jag tvungen att gå in hit. 

Gå in till sängen, till ensamheten. Kan inte stänga ute ljuden från resten av lägenheten men de blir i alla fall mildare. 

Just nu ligger jag här och känner mig ledsen för hur situationen är. Jag vet inte om jag orkar gå upp före kvällen är här och lugnet lägger sig, när ljuden tystnat och barnen sover. Det är så mycket jag missar nu, och de senaste veckorna. Redan nu känns det som ett fängelse som jag vill frita mig ifrån så fort det går.